bulletinbergman

Har hört talas om kroppsspråk men det är inget jag pratar. Kollade google translate men det fanns inte med. Hade jag förstått kroppspråket så hade jag kanske inte sprungit i söndags.

 

Redan före start så sa den säkert " vad håller du på med? du är ju sjuk", hörde men förstod inte.

Kroppen skrek nog ännu högre när jag började närma mig startlinjen " lägg av, du är kan inte mena allvar". 

Menn jag slog dövörat till och, tillsammans med 50.000 andra, startade jag loppet nedför Champs Elysses. 

Kroppens skrek nog några gånger till men som sagt, förstår inte vad den säger.

 

Hur som helst så lufsade jag på i sakta mak, tog det bit för bit, så fort jag kände att jag började bli lite anfådd så drog jag ner ytterligare på tempot, gick bra ända upp till 30 sen var det tyngre och då började jag omväxlande gå och springa för att slutligen gå de sista två kilometerna. Skön känsla att veta att man klarade av något så ansträngande som ett maraton trots att jag varit/ är sjuk.

Men, det var också en fantastisk bana, ännu mer än vad jag förväntade mig. Finaste delen var när vi svängde upp från Place Bastille efter 23 kilometer och svänger upp längs Seine och ser baksidan av Notre Dame och sen hela Seine som sträcker ut sig ut mot Eiffeltornet. Fantastiskt. Bättre blir det inte oavsett vad Uggla, Darin och Olle säger.

 

 

Varför, kanske ni undrar, måste du utsätta dig för detta, du har ju gjort det tidigare? Bra fråga.

 

Handlar mer om att avsluta projekt än att springa ett maraton. Har lätt för att starta saker men ledsar ofta. Har massor med projekt som är oavslutade. Efter att ha startat och avslutat två maraton lopp så ville jag inte bryta sviten. Finns en risk att det då blir ok att bryta och då blir det kanske ok att bryta även annat. 14 hål golf, 9 rutor bowling eller vad det nu kan vara så för mig handlade det mer om personlighetsutveckling ( ok, det borde jag kanske ha tänkt på tidigare men man kan väl kanske få avsluta sin levnad som en bättre person än hur man började eller?) än om att springa. Rätt mallig att jag tog mig i mål faktiskt.

 

 

 

Trots att man springer tillsammans med 50.000 andra så måste ändå ett maraton lopp vara något av det ensammaste man kan göra. Man springer helt själv, i sina egna tankar, med sina egna ursäkter.

Allt man gör har man grundad för själv. 

"jag är för tung", det är du som ätit för mycket

"jag är för otränad", det var du som prioriterade annat än att träna

" jag är förkyld", det är faktiskt du som blev förkyld, inte någon annan

så kan man nog hålla på hur länge som helst. Slutsatsen är att man har sig själv att skylla vilket faktiskt inte bara gäller maraton, man har sig själv att skylla i många aspekter av livet.