bulletinbergman

På söndag är det fars dag, en dag för att fira fäder alltså inte en dag man ska skratta och se på Bröderna Marx farser, fast det är väl inget som hindrar att man gör båda delarna.

Idag blir det alltså inte så mycket trams som vanligt. Tänkte berätta om min far som avled för snart ett år sedan, nästan nittioett år gammal.

Världen måste ha sett väldigt annorlunda ut på den tiden. 1918. Året då spanska sjukan tog den stor del av spädbarnen. Uppväxt en mil utanför Uppsala med sju syskon varav pappa var den nästa äldsta. Det var säkert det som gjorde att pappa klarade sig, att man bodde ute på land.

Farfar, som jag tyvärr inte fick träffa då han avled två månader innan jag föddes, var smed  på en stor bondgård men hade även under en period smedja i Ulva Kvarn.

Pappa började redan som trettonåring att arbeta på Brödernas Eks smidesverkstad i Uppsala. Det blev det enda jobb han hade, han arbetade alltså där i över femtio år, undrar om sånt händer fortfarande. Kriget kom -39, hårda tider i Sverige. Sex år av ständig beredskap och av dessa tre och ett halvt år inkallad. Pappa såg de tyska fartygen åka förbi Sveriges kust i Lysekil på väg in i Oslofjorden. Ingen visste om dom skulle fortsätta förbi eller om dom skulle invadera Sverige. Rätt märkligt att vi klarades oss, fast vi var väl rätt tyskvänliga på den tiden. Vi klarade oss men det var nog till ett pris som kanske var högre än vad vi är medvetna om.

Inte så lätt att starta familj under kriget så, som så många andra, första barnet kom 1946. Berit kom i januari så dom måste ha varit rätt snabba. Berit Kristina Eltonsdotter Bergman. Undrar om det finns någon mer i Sverige som heter Eltonsdotter ( dags att byta efternamn snart?). Att vara första barnet kan inte ha varit lätt, själv kom jag betydligt senare och då var nog  de flesta barnuppfostringsmisstag redan gjorda.

Man flyttade in i ett hus på Kungsgärdet i Uppsala. Kopplingshus i grå eternit med uthyrningsrum och uthyrningslägenhet på bottenvåningen och två rum och kök på övervåningen.  Huset hade inte ens badrum utan det stod ett badkar i källaren. Ingång till källaren låg på gården så man fick gå ut om man skulle bada. Efter många års tjat så tog pappa till slut upp ett hål i hallgolvet och ställde en stege ner till källaren, tror inte alla ( läs mamma) vara lika nöjda med den lösningen som pappa. Vi hade tom kokseldning på den tiden. Kom en bil och levererade kol via ett källarintag, pappa fick gå ner och skyffla kol när det blev för kallt.

Måste ha varit en befrielse när vårt nybyggda hus i Norby, som vi byggde på mormor och morfars tomt, blev klart.

Ett Myresjöhus på 105 kvm med garage i källaren. En dröm med badrum, toalett, duschrum och bastu i källaren och en lagom stor tomt. Gillestuga förståss, alla hade gillerstuga. Skönt begrepp. Var nog i vårt fall mer av ett tv-rum än ett rum att ha stora gillen i.

Pengarna räckte tydligen till en ny bil också. En ljusblå Ford Taunus 17m med rattväxel. Detta efter att vi hade haft två Austinbilar. En grå som vi kallade grålle och en blå Austin Cambridge -57 med röd skinn eller skinnimitationsklädsel. Nu blev det i alla fall en Taunus och en resa till Kanarieöarna antagligen för det som blev över när huset var byggt. Det borde ha blivit pengar över för mitt minne är att vi gjorde allt själva.

Livet gick vidare, resorna fortsatte till landet i Älvkarleö, mormor dog, morfar dog och till slut blev det dags för mamma och pappa att flytta från det älskade huset i Norby och hitta något som var lite lättare att hantera. Kors i taket, man hittade till slut en lägenhet som dög, dessutom låg den mitt inne i Uppsala vilket längre fram var en välsignelse.

Dom fick fem år i lägenheten  innan mamma, efter en tids sjukdom, somnade in. Nu blir det svårt för pappa, tänkte man, han har väl aldrig ens kokat ett ägg, gjort gröt eller allt annat som man tror sig behöva för att överleva. Fast så blev det inte, inte alls. Tror inte det blev så många ägg kokade men överlevde gjorde han. Spenderade hela dagarna på stan med gubbarna på bänkarna. Matsalen på Senioren och bänken inne i Forum gallerian agerade ungdomsgård för vuxna. Helt omöjlig att få tag i honom. Ute jämnt. Jag tror inte pappa hade varit på stan sen han var ute och rumlade på femtiotalet…. Tänk så det kan bli.

Pappa överlevde mamma med nästan 13 år. Till slut tog batteriet slut, hjärtinfarkt vid 90 års ålder kan ta kål på vem som helst. Han hann aldrig komma in på gruppboendet som han ville men jag tror att beskedet att han hade fått en plats räckte för honom. Skönt att somna in och sen helt enkelt inte vakna upp.

Undrar om man själv kommer att få uppleva någon liknande resa som det som hände under nittonhundratalet. Världskrig, depression, världskrig, massiv tillväxt, ett välstånd som ingen kunde drömma om i början av seklet, en värld som har krympt och som blev tillgänglig bara genom en knapptryckning. Från lyx till i vissa fall självklarheter, tänker på bilar, telefoner, information osv.

Fast om fyrtio år, när jag är drygt nittio, så säger man knappast… oj vad lite det har hänt senaste åren. Det är svårt att sia, speciellt om framtiden, men det är väl rätt troligt att det kommer att inträffas saker som vi inte ens kan föreställa oss idag, både positiva och negativa saker.

 Nu var det ju inte amatörmässiga spekulationer det skulle handla om, det kommer lite längre fram var så säkra, utan en hyllning till far och hans dag.

Har försökt få igång en spellista med lite far  son perspektiv. Var inte lätt att komma på nåt men en liten lista blev det allt, kommer säkert på massor mer i nästa vecka men då är det nya ämnen och händelser som är på tapeten. Som ni säkert redan förstod så ligger Olle Ljungströms ”Min far och jag” som avslutning på veckans spellista.

 http://open.spotify.com/user/bbergman/playlist/1ZyHrYxBWKrUpOwG15ap6g