Döden och Tom Hanks
Har en kompis som nyss blivit av med sin mamma. Får en att tänka på sin egen förgänglighet. Min pappa avled runt jul som alla i min familj verkar göra. Både mamma och morfar, som bodde hos oss, avled natten mellan julafton och juldagen, en farbror avled på julafton. Ett tag var det så att man tänkte när julen närmande sig; vad kommer att hända i år?
Visst är det konstigt att man kan tycka att det är ett plötsligt dödsfall när en man på närmare nittioett avlider? Man tror väl att allt ska vara för evigt antar jag. Konstigt när bägge föräldrarna är borta, då är man på något sätt tvingad att ta tag i släkt- eller familjeansvaret. Det har man ju ingen lust med, man vill vara ung så länge det bara går. Livet är onekligen annorlunda numera jämfört med förr, numera när vi blir så gamla alltså.
Man pluggar till man är 25, sen jobbar man i fyrtio år sen är man pensionär i ytterligare 25 år. Förhoppningsvis får man vara frisk så man kan njuta av den tiden. Hörde för några år sedan om en tant som doktorerat när hon var 75, starkt jobbat Beda! Hade börjat plugga när hon gick i pension och skrev sedan en doktorsavhandling om hembiträden eller om det var pigor. Man borde börja plugga nåt igen, så man håller hjärnan levande.
Har börjat läsa Dan Browns nya. Är precis som de två föregående. Drivet skrivet med en cliff hanger i varje kapitel. Langdon vet allt om allt men blir fortfarande överraskad. Ja, ni förstår hur jag menar. Fast nu har det tillkommit en komplikation. Man ser Forrest Gump springa runt i Capitolium i Washington och lösa mysterier. Hur i hela friden kom nån på att ge honom den rollen? Antagligen Ron Howard själv ( dagens fråga, vilken tv-serie var han stjärna i innan han blev regissör….). Tom Hanks är en bra skådis och en superstjärna men, ärligt talat, är inte Big och Forrest Gump hans bästa roller?
Man kan ju undra varför dom aldrig frågar mig när det är dags för filminspelning… kan telia mannen så borde jag kunna.
