bulletinbergman

Annorlunda dag i Ankara. Hade inget för oss så vi bestämde oss för att göra lite shopping. Ut till Pandora shoppingmall… Into the wild kan man lugnt säga. Taxichaufför som hela tiden frågade om det var ok att röka, nix pix….

Fst vi handlade vi nästan ingenting.När vi var klara bestämde vi oss för att ta Dolmus till stan, dvs en minibuss som kör som det är den sista stunden på jorden, skulle dom krocka så blir det definitivt det sista man gör. Tog en sväng i centrum och bestämde oss för att ta en dolmus hem. Det var helt djävla omöjligt. Fick till slut hjälp av en civilklädd polis som visade oss vägen till samma djävla buss som vi åkte till igår, den som gick runt hela Ankara. Fick bli taxi… när vi började reagera på att vi inte kände igen oss och på att taxameterna började gå lite väl långt kom han på att han kört fel. Tur att det fanns andra taxi bilar i närheten som kunde ge honom vägbeskrivning. HGPS. Human geografic positioning system…

Efter det blev det en rakning.

Osama tog kniven, satt den på min strupe men jag höll mig lugn, sa ingenting, stirrade honom i ögonen och tänkte lite högt ” just try it MF, we will nuke you  back to the stoneage”… fan, det var ju inte jag, det var ju….. Nixon.
Hur som helst så gick det bra, överlevde.  Slät som en barnrumpa. Man ska inte vara så misstänksam, speciellt när man frivilligt utsätter sig för fara.

Middag med en fd medlem av riksdagen, numera investerare och uppbenbart intresserad av stärkta kontakter mellan Sverige och Turkiet. Mycket trevlig. Tog oss till en väldigt bra turkiskt restaurang. Fantastiskt bra mat och samma priser som på alla andra ställen, finns nog en hel del kvar att utforska i Ankara innan man är klar med den staden. Är riktigt avundsjuk på Jennie som får chansen. Blir säkert jobbigt men också väldigt både intressant och trevligt.

Nu är det dags att åka hem. En hel vecka i Turkiet med Jennie, vi har haft skittrevligt, sett mycket, upplevt mycket, träffat väldigt mycket folk, allt superbra men trots allt, man längtar också hem. Så är det väl, home is where the heart is, inte som det heter i sången “Wherever I lay may hat, that´s my home”. Fast egentligen är väl hemma där de man älskar och håller kära befinner sig. Svårt när det är så utspritt. Stockholm, Ankara, Uppsala. Fast så är det väl numera. Man är nära genom de kontakter man har på msn, facebook, mail, skype, inte genom att träffas och prata fysiskt.