Läxor och trycksvärta
Tar läxorna aldrig slut… som Lundell sjunger på Tre bröder.. http://open.spotify.com/track/2Av7fIjzictoJSQuvoCLVI ( här i version från den otroligt bra live skivan Maria kom hem)
Det är alltid nåt nytt test, kan du det, vet du det, vad kan du, aha inte det, jasså.
Det är alltid en kamp som aldrig tar slut, kampen pågår väl livet ut är jag rädd, frågan är väl, ska det verkligen vara så? Ska man inte kunna luta sig tillbaka och säga… ”det var det det”, alltid någon som ska säga….”jasså, men det här då?”
Jag är rädd för att det aldrig blir lugnt, tuppfäkteriet fortsätter väl på pensionärshemmet också, rullator race till middagen, vem har vilken plats osv osv. Det är väl människans lott antar jag, ständig kamp. Rätt tröttsamt. Man skulle vara ett lejon, äta ibland och sen ligga och lata sig.
Fyllde på puffen jag köpte i Turkiet med tidningspapper ( ja, man ska göra så…) igår kväll. Doften av trycksvärta fyllde lägenheten. Tror att doften av trycksvärta är mina Madeleinekakor ( för er obildade… slå upp det, läxorna ni vet).
Hör min mamma. ”Titta, nu är det trycksvärta på dörrkarmen igen… Björn!!”
Kanske inte lika glamorösa minnen som den gode Marcel Proust men vem har rätt att värdera barndomsminnen? Annars har jag väldigt svaga minnen av min barndom, är det förträngning eller helt enkelt ett för litet internminne? Jag tror det senare, alla annan skit man fyller hjärnan med har tränger ut annat. Fast någonstans ligger det väl begravt antar jag, hjärnan lär visst inte glömma något. Konstigt att man bara kommer ihåg oväsentligheter, kommer lätt ihåg bandmedlemmar i sjuttiotals rockband men inte mitt eget mobilnummer, första slängen av senilitet kanske.
Hoppas jag kommer ihåg att skriva imorgon.
Månen lyser så tyst och kall i natt och vi väntar på värmen från söder.
