bulletinbergman

Hustrun, Anette,såg en annons för Kronbee minicamp på facebook men i det var Göteborg och gnällade om att det inte fanns någon i Stockholm. Så, jag kollade upp och till slut kom det ett datum så jag köpte två platser som tänkt födelsedagspresent, mycket hemligt förståss. Anette ser sen att det ska bli mycket spring, hopp, styrka och börjar prata om att det kommer inte att passa henne, vill springa medeldistans, längre sträcker, ingen ide att vara med osv osv. Hon fick presenten ändå och verkade i allafall bli glad eller så höll hon bara god min.

Dagen kom  till slut. Personligen kände jag mig taggad men osäker. Vilka skulle vara med? Hur tufft skulle det bli? Skulle man hänga med? 

 

Samligen på lördagmorgonen uppvisade en riktigt stor variation av deltagare. En tjugoårig PT, en veteranhöjdhoppare, en femton årig ungdomslandslagsman i judo, en veteransprinter från Lund, en sprinter från Uganda, en styrkelyftare som tänkte sig hålla igen eftersom SM går om en vecka, Anette och så jag då; överviktig, överårig och allt annat över,.... detta blir intressant.

Gänget visade sig rätt snart vara kul, mycket snack och skratt. Märktes rätt snabb att lite skratt skulle underlätta, det blev tufft.

 

Första passet styrketräning för att stärka core. Övningar som man aldrig gjort tidigare, övningar som gjorde att man fick träningsvärk i muskler som man inte ens visste att man hade, fantastiskt bra. 

Efter lunch, bland alla vältränade människor med Sverige tröjor, var det dags för löpskolning. Låter det lugnt? Icke sa nicke. Har nog aldrig varit så trött i mitt liv. Garanterat den hårdaste träningsdagen någonsin. Tänk om man tränat så när man var ung.. uj så bra man kunnat bli. Avslutningen med 200-150-120-110-90 meter runt Bosöns löparbanor var i hårdaste laget men man får inte ge sig. Rätt inspirerande att springa där man vet att världsstjärnor tidigare sprungit.

Mycket trevlig middag på kvällen sen tidigt i säng för att försöka återhämta dom sargade musklerna, gick väl sådär.

Nytt pass på söndagmorgon. Nu mer spänst med Linus Thörnblad. Spänst och explosivitet plus lite lyftträning. Nu började benen säga ifrån, speciellt under avslutningen med backsprint "en gång till" var inte det man helst ville höra då, vet inte när jag svettades så mycket senast.

 

Efter lunch föredrag där Linus berättade om sin idrotskarriär och varför han slutade. En rätt gripande historia med en sensmoral; träna mindre och bättre, ha intressen utanför idrotten och lyssna på kroppens signaler. 

Efter en liten sammanfattning så skildes vi åt med inte bara träningsvärk och ny inspiration men även med nya vänner. 

I bilen hem sa Anette " tack för den bästa födelsedagspresenten någonsin": Det var väl det bästa betyget helgens träningscamp kunde få, eller hur?